Malva

Men oavsett detta (och kanske också på grund av detta?), så älskar jag henne så det gör ont. Och trots alla små påhitt, äventyr, rackartyg och busstreck slutar det alltid med att jag ler med både hjärta och läppar istället för att vara arg på henne… Det går bara inte! Så fort jag sagt till henne för något och tänker att ”nu jäklar ska jag komma ihåg detta, hon ska aldrig mer…”, så tittar hon på mig med sina varma, glada ögon, och all irritation är som bortblåst! Jag kan tänka mig att hon är mycket nöjd med att hon äger denna egenskap…

Det finns så mycket att säga om Malva. Jag är oerhört tacksam för att jag får dela min vardag med denna roliga, underbara lilla rödpäls, och jag ser fram emot resten av vårt liv ihop med allt vi har att uppleva tillsammans. Alla framgångar och alla misstag, alla skratt, och alla mysiga långpromenader med en vild liten räv som skuttar runt i skogen… Hon är verkligen en superhund!

Min underbara, älskade busunge…

Malva är inte särskilt flockbunden. Hon skulle utan problem kunna ligga och sova en hel natt utomhus under något träd istället för med sin flock, om det inte var för att matte råkar tycka att en flock ska sova ihop och alltså ser till att hon är med oss på natten. Men med detta sagt, ska det samtidigt nämnas att hon faktiskt brukar gråta en del när jag lämnar henne (enligt andra), så hon är kanske inte riktigt lika självständig som hon vill få sin matte att tro…

Malva och jag har inte alltid kommit överens och hade en del tonårsgräl under hennes uppväxt (och fortfarande om hon är på det humöret, den lilla skitungen... *s*). Det tog väldigt lång tid innan jag kände att jag visste var jag hade henne. Hon har heller aldrig varit särskilt tillgiven, och därför har jag så sällan får uppleva de där härliga stunderna när man ligger nos mot näsa och bara är tillsammans med sin hund. Vi är helt ganska olika, min älskade lilla rödräv och jag.

Min Malva…

Malva kom till mig i november 2005, eftersom jag inte stod ut med de ensamma veckor den nya, delade vårdnaden om Banza innebar. Jag och Banza hade börjat tävla lydnad den sommaren, och nu önskade jag ha en hund med lite mer motor än min underbara, men i ärlighetens namn något sega, Banza. Jag konsulterade min lydnadsinstruktör som först föreslog raserna lagotto och sheltie, men det kändes inte riktigt rätt. När hon sedan sade tollare klickade det liksom till i huvudet på mig, och jag visste direkt att det var en sådan jag skulle ha!

Så jag läste på om rasen, och nöjd med allt jag läste började jag leta valp. Jag hittade efter lite letande och rundringning en annons med tre små tollarvalpar på kenneln GiHaTass på Öland, och jodå, det fanns två tikar som inte var tingade! Efter påhälsning och ”anställningsintervju” för att se om jag var en lämplig valpköpare blev det klart att lilla Malva skulle få komma hem till mig! Det kändes overkligt…

Tre veckor senare flyttade alltså en vild liten valp hem till mig. Jag var van vid Banzas lugn, så det blev det en rejäl omställning med det här lilla yrvädret som levde bus mest hela tiden. Banza fick stå ut med en hel del under den här tiden, och gav mig ibland uppgivna blickar när Malva slet i hennes päls, eller använde henne som landningsplats när hon flög ner från soffan… *s* Men både jag och Banza tyckte ändå att hon absolut var värd allt vi fick stå ut med, och förlät allt när hon tittade sött på oss med sina milda, bärnstensfärgade ögon. Dessutom hade vi mycket roligare nu när vi var tre!

Medan Malva växte började vi så smått leka in grunderna för lydnadsmomenten, samt nödvändig vardagslydnad såklart. Vi gick även en liten apporteringskurs för bara tollare. Det var verkligen spännande. Min lilla tjej visste precis vad hon skulle göra – trots att ingen visat eller hjälpt henne! Tyvärr kunde vi inte gå klart kursen, eller träna något annat heller för den delen, då hon blev sjuk. Trots att det var fruktansvärt när hon var dålig (jag glömmer aldrig hur hemskt det var när hon låg där och inte ville röra sig, min annars så pigga och glada valp!), så gjorde detta att vi kom mycket närmre varandra, vilket ju ändå får sägas var något gott. Tack och lov har hon mått bra sedan dess, och jag hoppas att hon får fortsätta vara frisk!

Men hur är Malva då? Jo, jag fick allt min lydnadshund… Det märktes direkt vilken skillnad det var att träna henne, jämfört med Banza. Malva tycker ju att allt är roligt! Det är en fröjd att träna henne, hon har en sådan energi och lust för allt! Och att se ögonen lysa av glädje och förväntan när det är träningsdags är väl det bästa en matte kan uppleva…

Att träna Malva är alltid lika spännande, för det handlar mer om hur matte ska bete sig än Malva *s* - hon har ju lite mer vilja än min svartis, för att uttrycka det milt. Det går aldrig att kräva något av Malva, om hon inte själv känner för det. Jag har flera gånger fått avbryta min träning när jag ser att något inte fungerar, och helt tänka om. Frustrerande – men väldigt lärorikt. Men de dagar vi är på samma nivå ser jag vilken potential hon har!
Lydnad är ju dock (verkligen) inte allt. Vi tränar även viltspår med målet SVCH, och så blir det en del dummy- eller bollsök i skogen emellanåt, bara för att hon tycker att det är så fruktansvärt roligt. Tyvärr är dock inte jaktträning det jag är mest intresserad av, vilket ibland ger mig dåligt samvete då det ju är det hon är skapad för. Men vi håller igång på andra sätt!

I vardagslivet har det verkligen gått upp och ned med Malva. Under sin uppväxt var hon en utpräglad ”periodare” som tidvis var en ängel vad gäller uppförande, och andra veckor/månader hade bomull i öronen, övergående rädslor, skällde o.s.v. En helt normal unghund med andra ord *s*, men återigen en sådan kontrast till Banza, som varit så mogen sedan den dag jag fick henne. Oavsett utvecklingsstadium har dock Malva alltid kunnat ta det lugnt i röriga miljöer, t.ex. på utställning, tävlingar och kurser. Hon håller sig helst vid mina fötter, och brukar inte vara det minsta intresserad av andra hundar. Istället riktar hon sin uppmärksamhet mot mig, vilket är skönt.

Malva är alltid go och glad med mig och dem hon känner, men är oftast reserverad mot nya människor och hundar och föredrar att själv bestämma om och när hon ska hälsa, och hur mycket de får hantera henne. Hon vaktar gärna om hon har ett ben, en leksak eller bara en särskild sovplats, och morrar då dovt om någon annan hund skulle få för sig att komma för nära (enligt Malvas mått mätt då… *s*).