<<    >>

Juli 2008 - Ett underbart möte med vargar...

          5 juli blev jag för första (men absolut inte sista!) gången pussad av en varg. Jag hade fått den här möjligheten tack vare Peters mamma Gunilla, som fått ett möte med vargarna i födelsedagspresent, och då Peters syster inte var så intresserad av att följa med fick jag göra det istället. Tack, tack och tack igen, Gunilla!!

Varggruppen bestod av sju ettåriga vargar från lite olika kullar. De var som unga hunddjur är mest - busiga, burdusa och alldeles, alldeles... underbara! Pussarna blev många, och alla besökare fick även fina souvenirer i form av vackra, leriga tassavtryck på hela kroppen. *s*

Mer finns att läsa längst ner på den här sidan, nu kommer bilderna!!

            Jag får mig en vargkyss - vilken helt otrolig känsla!!!    Foto: Gunilla Samsson

Långa, leriga ben!!

Ja, närgångna var ju bara förnamnet... *s* Här blir en gruppmedlem påhoppad och pussad.

Stor!!!

Alfahanen Tash bara smakar liiiite på Gunillas regnjacka...

...men det smakade ju så gott att han bara var tvungen att bita lite mer...

...vilket var lite för mycket, så här säger guiden Carro till honom att så får man inte uppföra sig!

"Får jag smaka lite på ditt ben?"

Gunilla hälsar på en av vargarna

                       Jag och Peter med en annan (busungen Miraz, tror jag bestämt)   Foto: Gunilla Samsson

Vilar lite

Guiden Carro får sig lite öm kärlek

Mycket fotografering blev det!

....................

Litet kollage av vargarna när de sprang omkring och busade i skogen

Vad det är den har i munnen? Jo, en hästsvans...

Vargarna sprang mycket skickligt och obehindrat upp och ned för den här branta slänten hela tiden, men här var
det faktiskt en som inte haft tillräckligt med fart och nu kanade nedför baklänges. Inför publik och allt, stackarn! *s*

....................

Suddigt, jag vet, men ändå en bild av hur deras stora, maffiga, respektingivande huvuden verkligen såg ut...

Två vackra siluetter uppe på krönet

Här ser han nästan lite butter ut faktiskt, fast han blir kliad så gott! Kliaren ser ju desto gladare ut. =)

Smälter in

Tydligen körde matbilen förbi, så de hungriga vargarna blev lite distraherade ett tag... *ler*

Guiden Hanna blir pussad från alla håll

Miraz, som var lite fööör kär i kameror, och gärna hade sprungit till skogs med dem allihop... *s*

Så vacker!

Gunilla vet allt hur man kliar en varg!! =)

Raggig vildunge

                       Mer pussar - de mest speciella jag någonsin fått!    Foto: Gunilla Samsson

Spanar ner

Alfahanen Tash blev kär i denna gruppmedlems regnjacka p.g.a. god lukt i en ficka, och gned sig så intensivt mot henne
att hon till slut hade knuffats omkull ett antal gånger...

...och han fick bli ordentligt tillsagd innan han till slut lommade iväg. På vägen ut stannade han upp och gav mig en snabb puss
på munnen, helt apropå ingenting. Lite senare hörde vi hur en annan varg fick stryk i skogen - Tash som tog ut sin frustration...?

Vild varg

Peter och Miraz (tror jag det är)

Guiderna försökte få igång vargarna till ett gemensamt ylande, men det gick sådär... =)

Så fin, så vild, så mycket varg!

Närbilder

Klapp och kel

                                                                                 Foto: Gunilla Samsson

            Avslutningsvis ännu ett kärleksfullt pusskort. Underbara, underbara vargar!!!   

<<    >>

--- © Yohanna Eriksson 2008 ---

2008-07-08: Vargdejt
Yes, i helgen var jag på en dejt med sju vargar på Kolmården. Det var en av mitt livs mest fantastiska upplevelser hittills - vilken känsla att få en vargtunga i ansiktet!!! Det finns så mycket att berätta om vargarna, om vad vi gjorde, hur det kändes och vad jag tänker om upplevelsen, så jag delar upp det lite...

Info om vargarna:
Ja, det var alltså sju stycken vargar, alla i ettårsåldern men från olika kullar. Det de har gemensamt är att de tagits från sin mor då de bara var tre dagar gamla och sedan flaskmatats av människor under resten av sin uppväxt. Detta gällde dock inte för de två vargar de fått från Norge som hade varit en vecka gamla, vilket guiderna berättade påverkade dem - de var mycket skyggare än de andra!
   Vargarna vägde ungefär 40 kg vid ett års ålder, men kunde väga upp till 50 kg i vuxen ålder. De fick mat tre ggr i veckan, och då fick de antingen ett framben från en stor häst eller bakbenet från en ponny. Alltså ett ben till alla sju vargar. De hade inte dålig andedräkt - de hade ingen andedräkt alls! Det luktade verkligen ingenting alls när de pussade en!
   Alfahanen hette Tash, och alfatiken Jadis. Tyvärr var de syskon, så för att undvika inavel (de berättade dock att vargar inte är särskilt inavelskänsliga) kommer hela flocken kastreras i höst och få vara en visningsgrupp i hela sina liv. Vargarna blir könsmogna först vid två års ålder, och löper sedan en gång om året (ofta i februari). Den som var lägst i rang hette Narnia. Guiderna berättade f.ö. att det är lättast att se deras rangordning vid utfodring. Självklart ska guiderna vara högst i rang för vargarna, vilket de hela tiden får påminna dem om. Ju äldre vargarna har blivit desto mer har de börjat testa sina människor, så det är nog ett sjå för dem ibland... =)

Besöket:
Vi fick stå inne i hägnet i 1½ h medan guiderna Hanna och Carro berättade både om Kolmårdens vargar, Sveriges (Skandinaviens) vargar och om vargen som djur (mer om det, t.ex. vargdebatten nedan). När vi först kom in var alla vargarna framme och hälsade. Vi blev anvisade att sätta oss ner på huk för att kunna hålla balansen när vi fick stora (leriga!) vargtassar på oss. Vi skulle dessutom plocka undan allt som hängde och dinglade och självklart allt som luktade gott ur fickorna. Jag blev själv utsatt för ett stöldförsök faktiskt, av bråkstaken Miraz som bet tag i min kamerarem två gånger och gärna ville dra loss kameran från min hals... *s* Detta fick han skäll för av en guide, och han svarade med att morra djupt tillbaka. Att höra detta vargmorr på så nära håll var helt otroligt! Det var förresten så guiderna tillrättavisade dem - genom att morra. De tog ett tag över nosryggen, tittade vargarna i ögonen och morrade. Alla gånger de gjorde detta hörde jag vargarna morra tillbaka, men det var inte som ett motstånd så vitt jag förstod, utan bara för att berätta att de inte tyckte om det de gjorde. De lyssnade nämligen alltid på tillrättavisningarna.
   Vargarna var buffliga! En bit in i besöket fick alfahanen Tash lukt på något gott i en av gruppmedlemmarnas regnjacka, och började gnida sig mot henne. Han tog i mer och mer, så att hon till slut välte omkull, så guiden gick in och bröt eftersom han tydligt blivit för hårdhänt. Efter en ganska lång korrigering (han tyckte det var mycket orättvist att bli avbruten) för att han till slut skulle ge sig lommade han iväg från oss, men på vägen stannade han upp en halv sekund och gav mig en slick på näsan på vägen! Vet inte vad detta kom sig, men det kändes så gulligt! En liten stund senare hörde vi ett ihållande gnäll inifrån skogen, och antagligen var det Tash som tog ut sin frustration mot någon stackare som kommit i hans väg...
   Under hela besöket kom vargarna fram då och då för att säga hej till oss. Däremellan låg de och sov i skogen, eller lekte jage med ben och hästsvansar som låg i skogen. Efter 1½ h (som naturligtvis var alldeles för kort tid, jag hade kunnat tänka mig 1½ vecka kanske) var det dags att säga hejdå, och det var två mycket lyckliga ben som bar mig därifrån...

Varg vs hund:
Den varg jag föreställt mig i mitt huvud, efter bilder, naturfilmer och självklart umgänge med släktingarna Canis familiaris, var inte alls den varg jag mötte. De hade större huvud, mycket längre ben, strävare päls, större tassar, och väldigt annorlunda ögon; snedare, gulare och mycket mer vilda!
   Dessutom var de mycket tydligare i sitt språk! Jag hade väntat mig kanske lite mer värdiga varelser som inte behövde ta i så mycket, utan med mer subtila tecken skötte kommunikationen. Vete tusan var jag har fått det ifrån, för här var det morr, tjut, svansar så långt in mellan bakbenen att de kom ut under nosen och överdrivet undergivna nospussar! Detta var visserligen unga djur, men när de pratade om sina äldre flockar fick jag känslan av det var likadant där. Mycket intressant...
   Men det är kanske inte så konstigt när man tänker på det. Alltför tydlig i sitt språk kan man kanske inte bli, men när vi började leva med hundarna (då vargarna) var det nog inte jättekul att få stora bjässar över sig varje gång de ville visa sin underlägsenhet eller bara leka, så kanske valde vi ganska snabbt fram de mer lågmälda djuren? Finns ju rasskillnader, men i regel är ettåriga hundar inte alls så överdrivna i allt de gör, som vargarna var. Det finns ju såklart flera miljöaspekter att ta hänsyn till också.

Tack än en gång hela familjen Samsson för att jag fick fick följa med!!